Bara Jenny, ingen annan.

Jag struntar fullständigt i alla idioter på denna jord just nu. Jag struntar i alla problem, alla bekymmer, alla stress- och orosmoment. Jag struntar i allt oviktigt, negativt. Har verkligen ingen lust att lägga ner tid på det just nu.

För jag är så glad och pirrig att det inte är sant! :D

Minns ni att jag skulle ta tag i mitt liv? Jag varken åt ordentligt, sov, pluggade, tränade, eller red. Well, jag börjar lära mig att kunna somna om nätterna nu i alla fall. Sover kanske fem sex timmar minst varje natt. Framsteg! Förut var det två timmar varje natt, vissa nätter inte alls. Jag låg och vred mig timme ut och timme in. Nu KAN jag gå och lägga mig i hyffsad tid. (tänkte till exempel gå och lägga mig nu, vid ett, när jag ska upp åtta! Skitbra för att vara mig!)

Mina matvanor börjar också så småningom komma tillbaka. Nu är det ju "bara" plugg, ridning och träning kvar att ta tag i!

En sak i taget.


Superwoman.

Sakta men säkert kommer längtan tillbaka. Längtan efter kärlek. Har inte varit ensam så här länge sedan jag var fjorton. Men jag är så himla försiktig. Försiktig och rädd. Vill hitta någon allt klaffar med. Det kommer när det kommer.
För det är väl när man slutar leta som Han kommer?

Det är nog bara bra för mig att vara ensam. Har levt genom någon annan i flera år nu, och innan jag gjorde det var mitt liv helt upp och ner. Nu är jag tillbaka på samma plats igen, en förvirrad fjortonårings tankar i en nästan artonårig kropp. Knas.

Nästa gång ska bli bättre. Jag ska sluta vara en parasit som är lycklig endast på grund av en nykär känsla. Jag ska kunna vara lycklig på egen hand också. Även om jag har en speciell vid min sida sen. För det vill jag. Som fan. Det ska jag.

Idag har jag varit i skolan. Segt. Men dagen blev rolig ändå faktiskt. Varken Nora eller Tove var i skolan, Nora är sjuk och Tove är i Tyskland. Men jag och Gustav hade kul idag. Efter sista lektionen drog vi på stan och shoppade och käkade på donken, grymt nice! För min del inköptes det en ny skinnjacka (min blev ju snodd på Amandas fest i lördags -.-) samt ett par ljusa jeans. Gustav letade också jeans och han la undan ett par som han ska köpa när det är löning. Sen drog jag hem och nu sitter jag här!

Tom på ord. Men jag fortsätter skriva så kanske de kommer ändå.

Varför kan jag inte, för en gångs skull, bara se det positiva i livet? Jag kan ha hur mycket bra saker på gång som helst, men jag stirrar mig ändå blind på de små, dåliga sakerna. Men så gör väl alla egentligen, jag är inte unik med det tankesättet. Men nu börjar det gå i överstyr, det börjar bli löjligt. Jag vill känna 100 % lycka.
That would be awesome.

Älskling, jag önskar jag vågade prata om sånt här med dig. Men det kommer, var så säker. Ge mig tid så ska jag samla mod till att dela precis allt jag känner med dig. Älskar att du finns vid min sida, oavsett vad det gäller i livet.


Titta, jag lyckades samla ihop ett par ordsmulor till ett inlägg.

I det här inlägget citerar jag inte något underbart bands låt. Inte heller finns det någon bild tagen av mig. Eller någon annan. Något som inte heller finns i de här inlägget är saker som handlar om specifika personer. Eller händelser.

Nej, detta inlägg ska handla om känslor. Bara känslor, rått och naket. För det händer för mycket just nu. Så mycket att det här inlägget aldrig skulle ta slut om jag skulle beskriva vad som hänt, vilka som var inblandade och toppa det med citat från låtar som kan kopplas till det och dessutom bilder att koppla till det också (med lite fantasi i alla fall). Det har varit så mycket händelser. Så mycket personer. Så mycket låtar att koppla till, lyssna på och försvinna in i. (Dock inte en enda bild. Har inte rört kameran sen jag tog bilden nedan.).
Så mycket känslor.

Jag känner rädsla. Panik. Ångest . Samtidigt känner jag pirrighet. En bra sådan. Fjärilar i magen kanske. Glädje. Sorg. Besvikelse. Förvirring. Skratt. Förväntan. Hopp. Tårar. Andnöd. Bröstsmärtor. Optimism. Frihet. Aptit på livet. Likgiltighet. Kyla. Pessimism. Utsidan ler. Insidan dör lite. Men bara lite. Samtidigt ler den.
Jag har aldrig förut haft så kul i mitt liv som jag har nu.

Jag vill bara bort. Bort från den här perioden i mitt liv. Vill bläddra fram till nästa kapitel i livet, nu! Samtidigt är jag livrädd för att gå vidare. Livrädd för att ta nästa steg. Jag är verkligen sjukt orolig inför framtiden. Några incidenter som hänt på senaste har triggat igång denna rädsla ännu mer. Jag är livrädd för att växa upp, för att bli vuxen, för att livet kommer ta slut innan det ens hann börja? Jag vet, jag är inte ens arton år fyllda. Men det är så jag känner... Varje litet misslyckande blir till något stort och späder på min ångest. Jag längtar dock till att gå vidare med mitt liv. Jag är nyfiken och vill veta vad världen har för planer för mig. Ni kanske har förstått att jag känner mig splittrad vid det här laget?

---

Hmm... jag undrar om ens jag själv blir klokare på det här? Who knows. Vet bara att jag lever för att uttrycka mina känslor. Jag är som vi alla vet inte någon som pratar om mina känslor med folk. Därför uttrycker jag dem här i bloggen istället! För det är ju så mycket bättre, jag menar, ingen jag känner läser ju den här bloggen... Jaja. Jag fick ur mig det jag ville få sagt. Ni som förstod något av det här inlägget kan ju räcka upp en hand. Come on! Anybody...? Nej, trodde väl inte det. Ni som hemskt gärna vill att jag skriver tydligare, strukturerade blogginlägg så att ni förstår dem, er hänvisar jag att läsa vad som står i princip högst upp i min blogg. Andra raden allra  högst uppifrån för att vara exakt.