Bara Jenny, ingen annan.

Han är den som alltid har funnits där. Även när jag inte har velat ha honom där. Men han har faktiskt alltid funnits där. Han känner mig utan och innan. Vi behöver aldrig pressa fram något, allt vi säger kommer naturligt. Vi är så himla bekväma med varandra. Vi behöver knappt använda ord för att veta vad den andra tänker och känner. När jag är med honom så är jag i en annan värld. De tankarna om att "vad fan håller jag på med?!" finns verkligen inte där när jag är med honom, fastän de borde vara där.

Han är den enda som verkligen vet exakt vad jag vill ha, när jag vill ha det, och hur jag vill ha det. Han kan leken och spelar sina kort exakt rätt, hela tiden.

Den där natten när vi gick runt i hela stan hand i hand. Det var mitt i veckan och jättesent så vi var helt ensamnsa på platser där det annars alltid är fullt med folk. Det kändes som om vi var de enda två människorna på jorden. Jag visste verkligen inte vad jag kände då. Det enda jag visste var att det kändes bra. Tror jag.

Du är fan min Mr Big. Jag hatar att vara sådär fruktansfärt klyschig och jämföra mitt (kärleks?)liv med en jävla serie. Men det stämmer fan in så jävla bra. Undrar bara hur detta kommer sluta? På samma sätt som för dem? Vet ingenting. Vet ju inte ens vad jag själv känner. Men det kan ju inte fortsätta så här hur länge som helst. Även om jag  egentligen är helt bekväm med att fortsätta så här och stänga av allt som har med känslor att göra, att aldrig mer behöva tänka på känslor igen.

Tiden får utvisa hur det går för oss.