Bara Jenny, ingen annan.

En lugn start på lovet har denna helg varit. Idag vet jag inte vad jag ska göra. Får se vart jag hamnar helt enkelt! Orkar inte vara hemma i alla fall.

Jag har ingen inspiration. Jag är helt tom. Vet inte varför, för det är inget som hänt som skulle kunna göra mig tom. Hmm. Ge mig tankar! Antingen så tänker jag alldeles för mycket eller så tänker jag inte alls.

Detta skulle ha publicerats igår btw. Idag har jag tankar... men dom kommer när jag är hemma.

På måndag släpps biljetterna till Green Day i Ullevi den 5 juni. Jag ska dit. Även om jag måste åka själv. Jag ska fan dit! Jag såg dem när de var i Stockholm i Oktober. Det var fan den bästa dagen i mitt liv. Kärlek.

Han är äkta. Min illvilja att tro suddar han ut. Oh, you did me proud mister. Det var det här jag letade efter. Mitt iskalla hjärta kanske börjar tina?

Jag är så äckligt trött på dig att jag inte ens ägnar dig en tanke. Och när JAG slutar tänka, då är det fan illa. Mina tankar är allt jag har.

Vrede. Likgiltighet.

Nu kommer ni och slår med hårda slag mot mina tinningar. En efter en kommer ni och krossar det lilla försök till lugn jag hade fått i mitt huvud.

Ni slår hål på mina drömmar med nålar, ni knäcker mitt självförtroende med era bara händer. Ni får mig att känna mig så värdelös men också så jävla bra. Kunde ni inte bestämma er för att bara vara jävliga? Så kunde jag strunta fullständigt i er.

Är det kanske dags att slå tillbaka igen?



(Inlägget skulle ha publicerats igår kväll men blogg.se strulade)

Han är den som alltid har funnits där. Även när jag inte har velat ha honom där. Men han har faktiskt alltid funnits där. Han känner mig utan och innan. Vi behöver aldrig pressa fram något, allt vi säger kommer naturligt. Vi är så himla bekväma med varandra. Vi behöver knappt använda ord för att veta vad den andra tänker och känner. När jag är med honom så är jag i en annan värld. De tankarna om att "vad fan håller jag på med?!" finns verkligen inte där när jag är med honom, fastän de borde vara där.

Han är den enda som verkligen vet exakt vad jag vill ha, när jag vill ha det, och hur jag vill ha det. Han kan leken och spelar sina kort exakt rätt, hela tiden.

Den där natten när vi gick runt i hela stan hand i hand. Det var mitt i veckan och jättesent så vi var helt ensamnsa på platser där det annars alltid är fullt med folk. Det kändes som om vi var de enda två människorna på jorden. Jag visste verkligen inte vad jag kände då. Det enda jag visste var att det kändes bra. Tror jag.

Du är fan min Mr Big. Jag hatar att vara sådär fruktansfärt klyschig och jämföra mitt (kärleks?)liv med en jävla serie. Men det stämmer fan in så jävla bra. Undrar bara hur detta kommer sluta? På samma sätt som för dem? Vet ingenting. Vet ju inte ens vad jag själv känner. Men det kan ju inte fortsätta så här hur länge som helst. Även om jag  egentligen är helt bekväm med att fortsätta så här och stänga av allt som har med känslor att göra, att aldrig mer behöva tänka på känslor igen.

Tiden får utvisa hur det går för oss.