Bara Jenny, ingen annan.

Nyår snart fan! Har gått och blivit sjuk så jag får se till att bli frisk tills dess! Nyårsblåsan är fixad i alla fall, skönt att slippa tänka på den. Alla har typ mass hysteria över nyårsafton men jag tänker bara go with the flow liksom.

Vet inte vad jag ville få sagt med det här blogginlägget direkt, men vi hörs lite senare antar jag!

Taggad på livet. This is the time of my life!

Hohoho, jag är liiiiite sliten om man säger så. Men det är ju coolt det med! Min kropp pallar inte två dagars galet festande i rad. Ni som pallar mer - fattar inte hur ni orkar! Jag kanske är klen, vem vet.

Ska försöka se till att få något gjort nu idag hade jag tänkt. Vad, det vet jag inte. Men nånting.

FUCK.

Skrev bara vad sångaren sa i låten jag lyssnar på. Sen stämmer det in ganska bra i min sinnesstämning också. Jag vet inte varför! Är trött på att sitta inne, vill ut och göra något! Annars blir jag depp.

Nej, det är inte därför. Det är knappt i mina tankar faktiskt.

Jag behöver bara konstant saker att göra. Sån har jag alltid varit, och kommer alltid att vara.

Julafton i dag då. Kul. Jag har som sagt ingen julkänsla. Det roliga med julen försvinner mer och mer för varje år. Idag var det roliga att jag fick pengar. Som min vän sa idag halvt på skämt; jag är materiell. Kanske är så? Fast det tror jag inte. Jaja.

Imorgon ska jag för fan göra något! Jaa. Det ska jag. Är trött på mitt rum.

Leka med mig, någon? Ställ dig i kö.

Fler än jag som mår dåligt ikväll. Sötnos - du är inte ensam.

God jul på er förresten - klockan var visst efter tolv.

Jag är så sjukt rastlös! Jag har en klump i magen som om jag har något jätteviktigt jag måste göra, som jag har glömt/är sen med. Jag känner att kroppen vill springa iväg någonstans och uträtta det där som är så viktigt. Det är bara det att, det finns inget viktigt jag måste göra just nu! Jag har absolut ingenting, nada, som måste göras. Det har inte inträffat på många, långa månader. Egentligen borde jag njuta, men det är svårt. När man lever ett otroligt stressigt liv är det svårt att varva ner och ställa om sig på att man verkligen inte behöver göra någonting alls.

Har vi det så jävla stressigt nowadays att vi har glömt bort hur man man varvar ner?

I know I have.

Ja, då sitter man här framför datorn då.

Åh, jag blir less på julen! Det händer så "mycket" som är så viktigt att man inte kan göra andra, roliga saker. Man "måste" vara hemma med släkten och låtsas att det är sååå trevligt. Jag blir trött på det extremt snabbt. Jag vill ha 3 ½ veckas ledighet UTAN jul. Det vore mer nice, eller hur?

Julen är jobbig. Man blir pank, får saker man inte vill ha som ersättning för att ha lagt ut varenda korvöre man äger, och dessutom går man upp i vikt av all julmat. Sen är det nyår och då måste man hitta någonstans att vara, något snyggt att ha på sig, komma på ett nyårslöfte som ändå aldrig hålls. "Jag ska sluta röka", "Jag ska träna mer", "Jag ska sluta äta onyttigt".

Dagen efter vaknar man upp, bakis som ett jagvetintevad, och så var det ett nytt år. Så då är det bara att börja planera inför terminen som kommer, ta det lugnt i ett par dagar och sen var det skola igen!

JAAA vad kul.

O - M - G


Är det bara jag som inte ser charmen i att se lättfotade, lättklädda tjejer kn*lla runt med desperata killar och sedan se tjafsen det leder till?

Så att ingen missuppfattar det förra inlägget (insåg just att det såg väldigt deppigt ut), så måste jag bara säga att efter 1 ½ år med samma person, och direkt innan det ca 10 månader med en annan person, så känns det så sjukt skönt att vara singel! Jag har inte varit det sen jag var fjorton och nu är jag sjutton liksom. Jag behöver det.

Jag och Thomas gjorde ett gemensamt beslut när vi avslutade vårt förhållande igår och det första jag gjorde efterråt var att krama världens bästa Madde och sucka ut och säga "GUUUD VAD SKÖÖÖNT!!!!"

Vi skildes åt som vänner och jag är faktiskt jätte-jätteglad! Är jag ensam för mycket kanske jag deppar lite men då litar jag på att mina vänner drar med mig ut och får mig på bättre humör! Men för det mesta är jag på sjukt bra humör och, som min kära vän Tove sa, så är det här början på en ny era, en GRYM era! Singel-eran!

Jenny

Idag tog det slut. Men det var det bästa som kunde hända.

Det gick sådär att somna igår , började väl snarka runt halv fyra tror jag. Men nog om det!

Idag fick jag äntligen jullov! Det var jätteskönt. När vi slutade runt 11 så lunchade jag och tjejerna och sen gick vi runt på stan - mys! Om det inte hade varit så jävla kallt! Hemma hos mig är det just nu -20 grader... Det hela slutade med att vi åkte hem till Nora och mös med te och bullar innan vi drog hem till var och en.

Ikväll ska jag på fest i Rimbo! Det är lite blandade känslor men mest är jag glad, börjar tagga till mer och mer ju mer tiden går. Jag ska möta upp Tove vid station snart och sen träffar jag lite annat folk som jag känner litelitegrann, men mest är det folk jag inte känner. Men det är väl bara att se det som ett tillfälle att öva på sin sociala förmåga?

11:e natten på rad som jag inte kan somna. Jag hatar att ligga uppe och vrida mig i sängen och inte kunna sova. Tankarna vandrar överallt, de vandrar runt jorden och tillbaka i tron om att jag skulle kunna ta till mig all den information som de fått på sin resa.

När man ligger uppe och inte kan sova, det är då man verkligen är lämnad ensam med sina tankar. Det är ingen som kan hjälpa en eller ens distrahera en. Man blottas för sig själv. Det är skrämmande.

Imorgon efter klockan 12 är det i alla fall lov. Tre veckors ledighet. Stressrelease eller ännu en ångestfaktor? Både och.

Jag borde fortsätta med mina icke så tappra försök att somna nu. Hör av mig med hur det gick.

Jenny

Idag när jag åt lunch med mitt 'gang' så hade vi en rolig pratstund. Alla skulle säga vad de tyckte om varandra och varför, och till sist även säga vad man tycker om sig själv, samt vad man tror att andra tycker om en.

Jag blev otroligt rörd och glad när jag fick höra i princip bara positiva saker om mig själv från mina vänner. Det var så gulligt av dem! Mina vänners bild av mig och min egen uppfattning är tydligen väldigt olika. Kanske var det bra att få veta att man inte alls är så konstig, skum och udda som man känner sig, och att man tydligen är genomsnäll om omtänksam. Åh, ni är så fina ni! Det här är något att minnas och plocka fram då man har sina sämre dagar!

Det här gjorde faktiskt min dag idag.

:)

Denna vecka har det varit uppspel av skolans musikal som treorna (och en del tvåor) är med i för deras kurs Sceniskt Musikprojekt. Jag och Nora har sett den flera gånger nu och den var grym! När jag satt där och tittade upp på treornas ansikten som självsäkert tittade ut i publiken medan de sjöng, tänkte jag - hur fan vågar de?

Jag har alltid tänkt att jag någon gång i livet ska upp på en scen och sjunga själv inför en publik. Även om det så bara är på en liten fredagssamling i skolans aula där halva skolan sover och den andra halvan inte ens är på plats. Min scenskräck (och bristande talang?) har dock stoppat mig från att göra detta. Men jag började fundera, hur farligt kan det vara egentligen? Det värsta som kan hända är att det går dåligt och då får man mer stöd av folket än om man är duktig, i alla fall om man suger riktigt hårt.

Jag är ingen sångfågel direkt men jag har hört av en del att jag sjunger rätt bra. Men att sjunga sådär galet snyggt handlar ju mycket om att veta hur man ska sjunga. Jag har aldrig fått lära mig liksom. Vem vet, kanske är jag nästa Mariah Carey efter lite träning?

Hursomhelst - någon gång ska jag upp på den där scenen - bara för att bevisa för mig själv och andra att jag vågar!

Inte så meningsfullt inlägg, kände mig bara sugen på att skriva ner en tanke jag fick idag när jag lyssnade på fina (och ack så gråtframkallande) kärlekslåtar.

På återseende,

Jenny

Jag vill verkligen att börja blogga igen. Det är så skönt att få skriva av sig. För mig är nog bloggande lite som terapi tror jag. Sen är det kul att ha någonstans att spara sina minnen också.

Jag får se om jag kommer fortsätta blogga, vi får se helt enkelt. Jag vet inte om jag då ska hålla mig till den här bloggen eller om jag startar en ny, för jag är inte helt nöjd med det här namnet. Men vad ska man göra liksom? Det är ju faktiskt innehållet som är det viktigaste.

Jag vet inte om det här suget efter att blogga kom av en anledning. Jag har det ganska tufft just nu och tidigare har jag alltid vänt mig till bloggen för att få ut känslorna. Jag har den här gången vänt mig till mina vänner istället. Kanske är det lite bättre. Jag har erfarenheter av att det inte är så smart att lämna ut för mycket information i en blogg. Speciellt inte om det handlar om andra människor. Så jag kommer att hålla det lite mer för mig själv och inte lämna ut lika mycket i framtiden, även om jag delar med mig av lite. Det är nog ett smart drag.

Förhoppningsvis på återseende!

Jenny