Bara Jenny, ingen annan.

Denna vecka har det varit uppspel av skolans musikal som treorna (och en del tvåor) är med i för deras kurs Sceniskt Musikprojekt. Jag och Nora har sett den flera gånger nu och den var grym! När jag satt där och tittade upp på treornas ansikten som självsäkert tittade ut i publiken medan de sjöng, tänkte jag - hur fan vågar de?

Jag har alltid tänkt att jag någon gång i livet ska upp på en scen och sjunga själv inför en publik. Även om det så bara är på en liten fredagssamling i skolans aula där halva skolan sover och den andra halvan inte ens är på plats. Min scenskräck (och bristande talang?) har dock stoppat mig från att göra detta. Men jag började fundera, hur farligt kan det vara egentligen? Det värsta som kan hända är att det går dåligt och då får man mer stöd av folket än om man är duktig, i alla fall om man suger riktigt hårt.

Jag är ingen sångfågel direkt men jag har hört av en del att jag sjunger rätt bra. Men att sjunga sådär galet snyggt handlar ju mycket om att veta hur man ska sjunga. Jag har aldrig fått lära mig liksom. Vem vet, kanske är jag nästa Mariah Carey efter lite träning?

Hursomhelst - någon gång ska jag upp på den där scenen - bara för att bevisa för mig själv och andra att jag vågar!

Inte så meningsfullt inlägg, kände mig bara sugen på att skriva ner en tanke jag fick idag när jag lyssnade på fina (och ack så gråtframkallande) kärlekslåtar.

På återseende,

Jenny