Känslor
I det här inlägget citerar jag inte något underbart bands låt. Inte heller finns det någon bild tagen av mig. Eller någon annan. Något som inte heller finns i de här inlägget är saker som handlar om specifika personer. Eller händelser.
Nej, detta inlägg ska handla om känslor. Bara känslor, rått och naket. För det händer för mycket just nu. Så mycket att det här inlägget aldrig skulle ta slut om jag skulle beskriva vad som hänt, vilka som var inblandade och toppa det med citat från låtar som kan kopplas till det och dessutom bilder att koppla till det också (med lite fantasi i alla fall). Det har varit så mycket händelser. Så mycket personer. Så mycket låtar att koppla till, lyssna på och försvinna in i. (Dock inte en enda bild. Har inte rört kameran sen jag tog bilden nedan.).
Så mycket känslor.
Jag känner rädsla. Panik. Ångest . Samtidigt känner jag pirrighet. En bra sådan. Fjärilar i magen kanske. Glädje. Sorg. Besvikelse. Förvirring. Skratt. Förväntan. Hopp. Tårar. Andnöd. Bröstsmärtor. Optimism. Frihet. Aptit på livet. Likgiltighet. Kyla. Pessimism. Utsidan ler. Insidan dör lite. Men bara lite. Samtidigt ler den.
Jag har aldrig förut haft så kul i mitt liv som jag har nu.
Jag vill bara bort. Bort från den här perioden i mitt liv. Vill bläddra fram till nästa kapitel i livet, nu! Samtidigt är jag livrädd för att gå vidare. Livrädd för att ta nästa steg. Jag är verkligen sjukt orolig inför framtiden. Några incidenter som hänt på senaste har triggat igång denna rädsla ännu mer. Jag är livrädd för att växa upp, för att bli vuxen, för att livet kommer ta slut innan det ens hann börja? Jag vet, jag är inte ens arton år fyllda. Men det är så jag känner... Varje litet misslyckande blir till något stort och späder på min ångest. Jag längtar dock till att gå vidare med mitt liv. Jag är nyfiken och vill veta vad världen har för planer för mig. Ni kanske har förstått att jag känner mig splittrad vid det här laget?
Hmm... jag undrar om ens jag själv blir klokare på det här? Who knows. Vet bara att jag lever för att uttrycka mina känslor. Jag är som vi alla vet inte någon som pratar om mina känslor med folk. Därför uttrycker jag dem här i bloggen istället! För det är ju så mycket bättre, jag menar, ingen jag känner läser ju den här bloggen... Jaja. Jag fick ur mig det jag ville få sagt. Ni som förstod något av det här inlägget kan ju räcka upp en hand. Come on! Anybody...? Nej, trodde väl inte det. Ni som hemskt gärna vill att jag skriver tydligare, strukturerade blogginlägg så att ni förstår dem, er hänvisar jag att läsa vad som står i princip högst upp i min blogg. Andra raden allra högst uppifrån för att vara exakt.
Nej, detta inlägg ska handla om känslor. Bara känslor, rått och naket. För det händer för mycket just nu. Så mycket att det här inlägget aldrig skulle ta slut om jag skulle beskriva vad som hänt, vilka som var inblandade och toppa det med citat från låtar som kan kopplas till det och dessutom bilder att koppla till det också (med lite fantasi i alla fall). Det har varit så mycket händelser. Så mycket personer. Så mycket låtar att koppla till, lyssna på och försvinna in i. (Dock inte en enda bild. Har inte rört kameran sen jag tog bilden nedan.).
Så mycket känslor.
Jag känner rädsla. Panik. Ångest . Samtidigt känner jag pirrighet. En bra sådan. Fjärilar i magen kanske. Glädje. Sorg. Besvikelse. Förvirring. Skratt. Förväntan. Hopp. Tårar. Andnöd. Bröstsmärtor. Optimism. Frihet. Aptit på livet. Likgiltighet. Kyla. Pessimism. Utsidan ler. Insidan dör lite. Men bara lite. Samtidigt ler den.
Jag har aldrig förut haft så kul i mitt liv som jag har nu.
Jag vill bara bort. Bort från den här perioden i mitt liv. Vill bläddra fram till nästa kapitel i livet, nu! Samtidigt är jag livrädd för att gå vidare. Livrädd för att ta nästa steg. Jag är verkligen sjukt orolig inför framtiden. Några incidenter som hänt på senaste har triggat igång denna rädsla ännu mer. Jag är livrädd för att växa upp, för att bli vuxen, för att livet kommer ta slut innan det ens hann börja? Jag vet, jag är inte ens arton år fyllda. Men det är så jag känner... Varje litet misslyckande blir till något stort och späder på min ångest. Jag längtar dock till att gå vidare med mitt liv. Jag är nyfiken och vill veta vad världen har för planer för mig. Ni kanske har förstått att jag känner mig splittrad vid det här laget?
Hmm... jag undrar om ens jag själv blir klokare på det här? Who knows. Vet bara att jag lever för att uttrycka mina känslor. Jag är som vi alla vet inte någon som pratar om mina känslor med folk. Därför uttrycker jag dem här i bloggen istället! För det är ju så mycket bättre, jag menar, ingen jag känner läser ju den här bloggen... Jaja. Jag fick ur mig det jag ville få sagt. Ni som förstod något av det här inlägget kan ju räcka upp en hand. Come on! Anybody...? Nej, trodde väl inte det. Ni som hemskt gärna vill att jag skriver tydligare, strukturerade blogginlägg så att ni förstår dem, er hänvisar jag att läsa vad som står i princip högst upp i min blogg. Andra raden allra högst uppifrån för att vara exakt.
Kommentarer
Trackback
